Mitt liv i text

Jag är så jäkla less på allting nu!
På er allihopa!
Hur fan kan du bara stå och säga att du inte tänker gå!!
DET ÄR DIN PAPPA FÖR HELVETE!!!


Jag orkar inte mer nu Morfar,
Jag vill få träffa dig, se dig le, få höra dig skratta.
Och inte behöva se dig lida igen!
Jag vill till dig Morfar <3

Jag Saknar Dig ...

/ Loouise

Åååh, ja det var en vecka sen jag skrev sist,
så nu är det väl dags att ta tag i bloggen igen kanske...
Har väl inte så jätte myckte som är intressant för er att läsa,
men jag känner att jag måste få skriva av mig lite för att få ut en del.


I torsdags kollade vi på en teater i skolan som var sjukt bra!
Det var väl inte direkt en teater igentligen,
utan det var personer som är inne på ett bahandlingshem,
som spelar upp en teater, som ett par personer som också har varit på
detta behandlingshemmet, skrev för 15 år sedan...
Det var ungdomar, som har haft något problem
allt från narkotika, alkohol till att ha problem hemma eller slås mycket eller vad som helst.

Teatern som dom spelade upp för oss, handlade om lite olika saker..
- Om en flicka som var emellan "Det goda gånget" & "Det onda gänget"
Det Onda ville få med henne i sitt gäng, och i princip tvingade henne att göra saker hon inte ville...
och hela tiden försökte "Det goda" få henne att sluta....

- Sen handlade det om en kille som berättade en historia om sin bästa vän som höll på med kokain.
Alla viste om det, men ingen gjrode någonting åt det.
hans bästa vän, hans lärare, närmsta granne och till och med hans mamma viste om det,
men vågade inte göra någonting åt det.
Och tillslut gick det så långt att han dog utav det...


Allting träffade mig rätt i hjärtat!
Jag kände mig som den där kompisen/flickvännen som inte riktigt vågar säga ifrån....
Jag vet så många, alla kanske inte står mig närmast hjärtat, men en del gör...
Och igentligen ska det väl inte spela någon roll om dom står mig nära eller inte ?...
När jag satt där och kollade, och dom bar upp denna svarta kista
slog det mig verkligen att det skulle kunna vara en utav mina nära!
Jag kände hur tårarna bara började ösa ner!
En dag kanske det bara går för långt,
och hur fan ska jag kunna leva med det då?
Varför kan man bara inte säga ifrån, hur mycket dom än kommer hata mig nu,
så hoppas man att en dag, förr eller senare så kommer dom tacka mig...
Jag önskar jag vågade .....

När jag sen, efter en timmes gråtande, kom hem från skolan
Kom mamma fram till mig och berättade att min morfar låg på sjukhuset
och att det var väldigt väldigt allvarligt...
Och direkt, började tårarna falla igen......

I fredags åkte jag upp till Halmstad tillsammans med mamma, pappa, Patricia, mammas bröder & mina kusiner
för att få träffa Morfar, kanske, en sista gång ....
Jag har aldrig sett en människa så livlös i hela mitt liv,
och jag har aldrig blivit så glad utav att någon kramade om min hand....
Aldrig har jag gråtit så mycket som jag gjorde,
när jag stod där inne hos honom helt själv... aldrig!

Där uppe stannade vi hela förmiddagen, och pågrund utav en del beslut som fattades på sjukhuset
så direkt när vi satte oss i bilen för att köra hem, kände jag hur tom jag var innut i mig...
Jag kände direkt att det var någonting som saknades..
Och jag kunde bara inte sluta gråta!

Hela vägen hem, hela kvällen, hela natten, det gick bara inte att sluta..
På Lördagen, hittade jag ingen ork till att kliva upp ur sängen.
Men att vara hemma helt själv, var inget jag ville.
Så jag fick kliva upp, för att följa med och kolla på Emelie som spelade match....
Och hela tiden, försökte jag att vara så nära mamma som möjligt...
För att när Det hände var det till henne dom skulle ringa..
Ingenting under hela dagen..
Jag viste om att ju mer klockan blev desto större var chansen att dom snart skulle ringa..
Träffade Susanna en sväng på kvällen för att handla godis till kvällen när vi skulle kolla på New moon..
kom hem igen klockan 10, och det första jag fick höra när jag kom in i vardagsrummet
"Louise... dom har ringt från sjukhuset" .... Det kändes som hjärtat stannade.
jag tappa greppet om allting, vände mig om jag slog igen dörrarna...
Och jag trodde att jag inte kunde gråta mer än i fredags.....

Enda sen i lördags har jag tappat lusten till allt,
Jag sover inte ordentligt om nätterna, kan för det första inte somna i tid på kvällarna..
Jag har ingen lust till att gå upp på morrnarna. Och mat, finns inte i mina tankar...
Jag har aldrig mått såhär!!!
Älskade morfar, jag saknar dig och vill ha dig tillbaka hos mig!



Morfar,
Himlen har tagit tillbaka ännu en ängel,
Du vilar tryggt i mitt hjärta,
Där jag alltid ska bevara dig!

YOU ARE MY HEAVEN!!

/ Loouise